SENASTE NYTT: 08 O5 2005:

UPPDATERAD  09 05 2005

  AVFALLSFRÅGAN

   ÄR DEN LÖST NU?   
Lögnerna står oss

upp i halsen

 

Plötsligt sänder radions P1 ett program om kärnkraften och Barsebäck med anledning av att de ska stänga Barsebäck 2. ”Förtida avveckling”. Och i DN protesterar 61 socialdemokratiska kommunalråd  mot ”förtida avveckling”.  Nyss handlade det om sprängningen av Tyska Ambassaden i Stockholm för 30 år sen. De har möten om ”Den svenska modellen”. MEN DET STÄMMER INTE. INGENTING  STÄMMER. DET ÄR LJUG HELA VÄGEN. Jag ser på en dansk deckare i TV. Den handlar om ett par, där hon var konstnär och han förstörde allt hon gjorde. Det känner jag igen. Har de rekat i Sverige? På Koster rent av? Sena RAPPORT aviserar ett kommande program om att DE VITA BUSSARNA inte alls räddade judar utan var på SS-uppdrag. Det avslöjade jag ju i TV 2 den 27 september 1979, den sista i min serie på fem dokumentärer under rubriken NAZISMEN I NÄRBILD. Mina läsare av  denna webb är väl medvetna om att nazisten Folke Bernadotte som judarnas räddare är en myt. Det ringer på dörren. Jag ropar: VEM ÄR DET? POLISEN, svarar de. Jaha, nu är de här för att hämta mig. För förtal. Jag har sagt upprepade gånger att OLOF PALME LÄT SIG SKJUTAS AV LISBET PALME. Nu är det färdigt.

 

De läser en novell av Bo Bergman i radion. Han blev 98 år och skrev in i det sista. Jag såg honom för länge sedan på avstånd i den skarpa solen på Östermalm. Han hade svart fotsid rock och en svart hatt. Jag minns en artikel han skrev i KFs  tidning Vi om att bli gammal. Då alla han känt var döda. Jag börjar känna igen mig.

 

Jag har haft några kontakter med gamla människor, som kunde ha utvecklats till vänskap. En var författaren Eyvind Johnson, liksom Bo Bergman medlem av Svenska Akademin. Jag hade lärt känna honom när jag arbetade med projektet KRILON som TV-serie, efter hans romantrilogi om Sverige under Andra Världskriget. Det var en allegorisk skildring av Sveriges och Nordens förhållande till Hitlers Tyskland och han betraktade den som sin värnplikt. Under den tiden jag hade kontakt med Eyvind Johnson inträffade IB-affären. Bonnier hade köpt den socialdemokratiska svartvita veckotidningen och gjort om den till en kulört porrtidning på glansigt papper.

 

Då gjorde Jan Myrdal ett smart drag. Han grundade  FOLKET I BILD/Kulturfront, en politisk vänstertidning mot imperialism och för yttrandefrihet och jämlikhet. Den startade ut med en skräll: IB-affären. OLOF PALME hade i hemlighet byggt upp ett svenskt STASI, en spionorganisation, som inte ens Riksdagen visste om. Och i stället för att enligt TF, Tryckfrihetsförordningen, åtala tidningens ansvarige utgivare Greta Hofsten kastade han journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt i fängelse, anklagade för spioneri. Även den i grundlagen skyddade uppgiftslämnaren, IB-agenten Håkan Isaksson åkte fast. Han hade blivit religiös och beslöt att läcka till pressen om den illegala verksamheten. Sveriges Författarförbund protesterade för sina två medlemmar, vilket medförde att en grupp med Svenska Akademins ständige sekreterare Lars Gyllensten i spetsen begärde sitt utträde ur förbundet. Till dem hörde Eyvind Johnson, men också kritikern Sven Stolpe, som Eyvind Johnson hade gjort en dräpande karikatyr av just i romanen KRILON.  Eyvind Johnson menade att Sven Stolpe hade drivit hans vän  Rudolf Värnlund, en annan av arbetarförfattarna, till självmord.

Jag skrev ett syrligt brev till Eyvind Johnson, där jag anmärkte att han hamnat i samma båt som Sven Stolpe. Nästa dag hade jag Eyvind Johnson i telefonluren. Först sa han lite generat  att han aldrig haft med Sven Stolpe att göra. Men sen sa han om de fängslade journalisterna att de ju  v a r  spioner. Det kunde jag förstås inte hålla med om. Men så la han till att vi inte skulle behöva bli ovänner för det. Då förstod jag att han betraktade mig som en vän. Han hade läst mitt manuskript flera gånger, givit mig tips om platser i Stockholm för inspelningen, och han  var över huvud taget mycket positiv till mitt arbete. Att vår vänskap aldrig fick blomma berodde på att andra krafter satte in, som gick ut på att mitt projekt om KRILON till varje pris skulle stoppas. En  kollega och som jag trodde nära vän på TV hade  blivit min chef i den nya kanalen TV 2 och därmed följdriktigt min fiende. Eftersom han hade makten blev det aldrig någon KRILON på TV. I stället kom jag själv att spela KRILON i verklighetens egen pjäs, eller TV-såpa om man så vill. Jag kom med tiden att plockas på allt jag hade och ägde enligt skalbolagsmodellen. Om detta vill jag berätta innan jag dör. 

 

Ni tycker jag ska säga vad han heter. Kanske sedan. Jag hejdade honom härom dagen på Odengatan och frågade varför han hade lagt ned så mycket energi på att stoppa mig och KRILON genom åren. Då sa han att jag gått bakom ryggen på honom. Vilket jag inte alls hade gjort. Det märkliga är att han fortfarande fungerar som OLOF PALMEs förlängda arm, för det var det som det var fråga om, fast han inte hajar det själv. PALME har varit död i drygt nitton år. Min antagonist  gjorde allt för att stoppa mig som TV-producent, men lyckades egentligen bara fullt ut med KRILON. Ingmar Bergman, som nu uppför ett  monumentet över sig själv, skryter med att ha gjort femtio  filmer, Jag har gjort sjuttio. Det stör mig lite  att de aldrig visas i repris. 

 

Författaren Sigrid Combüchen talade häromdagen i radions P1 om Ingmar Bergmans filmer. Hon sa att detta var världslitteratur av högsta klass, eller något sådant. Jag minns när Dagens Nyheters chefredaktör Olof Lagercrantz avfärdade dem som pekoral. Sigrid Combüchen var granne med mig på Sydkoster. Hon hade som 6-årigt judiskt flyktingbarn kommit till Sverige från det terrorbombade Ruhr-distriktet. Hon och hennes sambo Nordahl Åkerman hade köpt ett fiskarhus precis som jag i Brevik på Sydkoster. Han hade varit påläggskalv i PALMEs regering men kom i onåd och stack till USA, där han visst blev  professor. Nere vid hamnen försökte jag prata OLOF PALME med honom men misslyckades. I en bok hade han publicerat en lång intervju med OLOF PALME. Allting hänger ihop på något konstigt sätt.

Just nu inströmmar ett mail om att SVT ska visa den stoppade filmen om STYCKMORDET PÅ CATRINE DA COSTA. ”Styckmordet – historien om en rättsskandal”, lördagen den 14 maj klockan 21.15 i TV 2. Den ingår i en temakväll om medierna och rättvisan, som samhällsredaktionen i Malmö med Christoffer Barnekow i spetsen håller i. Jo jag tackar.

 

Christoffer Barnekow stod med ett filmteam i mitt tjänsterum på TV 2 i Stockholm en dag på 70-talet när jag kom för att hämta posten. Han hade rest  till huvudstaden för att som en annan IB-snokare skildra  den förfärliga vänstervridningen på TV 2, som högern förfasade sig över. Han visste att jag hade yrkesförbud av självaste TV 2-chefen Örjan Wallqvist. Jag hade visserligen flera projekt på gång, bland annat KRILON, och var i full färd med insamling av material, men jag fick inga inspelningsresurser. Inga filmteam, inga klippare etcetera. ”Din kritik av programpolitiken ligger väl något i, men det rör huvudsakligen problem hos dig själv. Därför föreslår jag att du tar tjänstledigt tills min mandattid är slut”, skrev Programdirektören Örjan Wallqvist i ett brev som jag fick med budpåse. Vid ett samtal förtydligade han sig: ”Din chef saknar förtroende för dig. Därför måste du sysselsättas med något annat”.

 

Örjan Wallqvist  ville förvisa mig till Japan, som han sedan gjorde med Fakta-chefen Lars Hansegård. Det var Lars Hansegård som hade varit med mig till de andra nordiska länderna och utverkat stöd för KRILON i Nordvisionen. Eyvind Johnson hade först varit gift med en norska och sedan blev det en finska. Han var mera känd i de ockuperade länderna än i Sverige, och han gav ut en tidning för motståndsrörelsen i Norge som hette HÅNDSLAG. Christoffer Barnekow frågade om jag ville säga det i TV, att jag inget gjorde mer än hämtade posten. Varför inte, tänkte jag. Jag var förbannad och ville  arbeta. Men i stället för att fråga om bakgrunden till mitt yrkesförbud frågade han vad jag hade i lön. Jag sa det. När sedan programmet sändes  hade både Aftonbladet och Expressen helsidor med jättebilder på mig och uppgifter om min lön och att jag inget gjorde. Då blev jag kändis. På innestället KB, Konstnärsbaren, höll jag på att bli inkastad och fick omedelbart bord. På ett stormöte med hela personalen förklarade Oloph Hansson, RAPPORT-chef hämtad direkt från kanslihuset, att våra fiender fanns inom företaget. Det är sådana som säger att vi ingenting gör. Det hade jag ju inte alls sagt. Bara att  j a g ingenting gjorde. Sedan sänkte han min lön. Nej, inte kommer jag att få vara med  i programmet om STYCKMORDET, trots att jag kan det. Eller kanske just därför. STYCKMORDET ingår i förarbetet till MORDET PÅ OLOF PALME. Professor Christian ”Likskändarn” Diessen kommer att vara med i temakvällen, liksom professor Leif GW Persson. Jag råkar veta att GW är direkt inblandad i MORDET PÅ OLOF PALME.  JÄMO, Jämlikhetsombudsmannen Klas ”Nonsens” Borgström kommer  med. Och Bo Baldersson, alias Ebbe Carlsson. Jaså han är död. Kan inte någon scientolog få kontakt med honom? Bo Holmberg? Och SÄPO-chefen Klas Bergenstrand, som tidigare varit  Riksåklagare och dessförinnan, vid tiden för MORDET PÅ OLOF PALME var  departementsråd och fixade pilsner och mackor till Justitieministerns och Hans Holmérs möten. Klas Bergenstrand är i dag chef över 800 man på SÄPO, som ivrigt spanar efter terrorister i landet. När han  utlyste 20 nya tjänster kom 4200 sökande. Ett av deras objekt är undertecknad. Jag har sett pärmen. Jag undrar just hur många hundra timmar de ägnat åt min ringa person. Säkerhetsrisk. Stay behind. Presumptiv terrorist. Clartéist. Varit i Sovjet 4 eller 5 gånger. Ajabaja.  

 

DET ÄR FRÅN POLISEN, SA RÖSTEN UTANFÖR DÖRREN. JAG TVEKADE ETT ÖGONBLICK. SKULLE JAG ÖPPNA? DÅ HADE DE BRUTIT SIG IN, SOM DE EN GÅNG GJORDE HOS MIN SON. SKULLE DE SLÄNGA NED MIG PÅ GOLVET OCH SÄTTA HANDFÄNGSEL  PÅ RYGGEN? HA IHJÄL MIG, SOM MED ROLF MACHNOW 1982, ELLER CHRISTER PETTERSSON NU I VÅR. BANKA MIG TILL DÖDS MED FJÄDERBATONG SOM MED PRIVATSPANAREN INGVAR HEIMER. JAG ÖPPNADE DÖRREN.

 

Utanför dörren står två unga, blonda, barhuvade poliser, visserligen rustade till tänderna, men klart vänliga och vill bara fråga om jag märkt något bråk på gatan  på natten. Jag bor 5 trappor upp. Det var den Operation Dörrknackning som man aldrig företog i centrala Stockholm efter MORDET PÅ OLOF PALME. På mina senaste gula lappar, som jag satt upp på stan, stod det ”INFÅNGA FEMINISTSTIMMET” och det var precis vad de hade gjort. Men jag märkte inget.

 

När jag kommer ut ur min port ser jag en stor blodfläck på trottoaren, som ser exakt ut som den efter OLOF PALME  på Sveavägen för nitton år sedan. Jag träffar reportern Christina Kellberg och fotografen Staffan Kihlström från DN och får veta att Socialdemokraternas feminister FEMINISTA gått till attack mot bordellen i hörnet. Polisen har tagit 24 personer, varav 16 unga kvinnor. De ska ha trängt in på klubben och anfallit fyra kunder, som fått föras till Sankt Görans sjukhus för vård. Det står i tidningen att feministstimmet trängt in i lokalen och dansat, och då skulle hallickarna gått till motattack. Ett basebollträ och en trasig flaska skulle ha varit tillhyggen. Fotograferna tar bilder på den sönderslagna skylten.

 

Men det var ju flera dagar sen som de krossade skylten.. Varför är blodfläcken inte vid huvudingången utan vid bakingången, vid min port. Vad finns det för anledning att tro på någon enda av polisens uppgifter? Ingen har sett eller hört någonting. Om folk blir halvt ihjälslagna och gatan badar av blod, skriker de inte då? Det kommer ett par poliser från landsorten och tar prover och torkar upp allt blodet. Är det blod? Blir det en bronsplatta sedan? Nej, torskarna var visst inte livsfarligt skadade, Fast det kan ju ändra sig. Christer Pettersson mördades i två moment. Det gjorde också Anna Lindh. Och Christer Pettersson. Och Ingvar Heimer.

 

På lördagen den 7 maj inledde  Miljöpartiet  sin stämma i Gävle. De uttalade att de ska prioritera kvinnofrågor men inte bilda  en feministklubb. Som sossarna tror de att växthuseffekten är ett större hot än kärnkraften och atombomben. I SVT har Christoffer Barnekow en temakväll om FAR OCH SON, som han avslutar med Vittorio de Sicas neorealistiska  film CYKELTJUVEN från 1948. Jag identifierar mig med den arbetslöse fadern, som gett sin son en cykel, som blir stulen. Hur han slår sig i backen på att han ska få tillbaka cykeln och hur han till slut måste ge upp. Han försökte till och med ta en annan cykel och det höll på att gå riktigt illa. I slutscenen sticker den lille pojken sin hand i pappans, och då har jag svårt att hålla tårarna borta.  Jag har förresten tänkt mycket på min egen pappa på sistone. Nästan pratat med honom, som Jan Fridegård brukade göra med sin döde far. Som scientologerna för sed hava. Men det är klart att jag ska ha tillbaka mitt hus!

 

I sena RAPPORT hinner händelserna före webben. I FN varnar IAEA, det internationella kontrollorganet för kärnvapen, för en världskatastrof  om inte kärnkraften avvecklas och framställningen av plutonium omedelbart upphör. Nordkorea påstås ha sex bomber klara. Den ”förtida avvecklingen” är inte förtida. Sverige har i ett halvt sekel varit i rövarhänder. Makthavarna förde både Riksdagen och  svenska folket bakom ljuset. Ingen skulle nånsin få veta att vi lade ned miljarder på en svensk atombombsarsenal, som skulle bomba ryssen tillbaka till stenåldern. I vårt program ingick en produktion av 10 bomber per år, och de skulle föras in över Sovjetunionen med specialbyggda flygplan. Man utarbetade också missiler, som påhittigt nog döpts till Karl XII. Det hemliga utvecklingsarbetet pågick ända till år 1976.

ÖPPNA, DET ÄR FRÅN POLISEN

Jaså det var socialdemokratiska feminister. Marita Ulvskog tar avstånd. Hon är Partisekreterare nu och har varit journalist förut. I går var det Pressfrihetens dag. Och Kristi  Himmelsfärds dag. Förr var det också Folknykterhetens dag. Nej, det var visst den 6 juni. Svenska Flaskans dag, sa man på skoj. Det kan vi säga på allvar nu. EU-dagen.

 

Jag glömde säga om bordellen att den drivs av en före detta polis, samt en flera gånger straffad torped från forna Jugoslavien, vars bolag har gjort konkurs. Den förre fastighetsägaren blev av med huset och det kom under HSBs tvångsförvaltning. Förvaltaren blev hotad och utsatt för mutförsök så han hoppade av. Flickorna är omväxlande svenska och utländska, som inte talar språket. Hallickarna ser inte ut som på bio utan är unga grönhåriga och välparfymerade pojkar som tvättar flickornas stringtrosor i tvättstugan och verkar vara snälla och rara.

 

Det är svårt att komma ifrån kopplingen att den feministiska mobb som flera gånger stått här utanför och skanderat om att utnyttja andras kroppar, att de är de samma som stod utanför Rådhuset vid Styckmordsrättegången och skanderade ”Ropen skalla Griftero åt alla”. Visst är det intressant att spåren går till Socialdemokratin.

 

Jag vidhåller att rättsstaten inte kan återupprättas förrän MORDET PÅ OLOF PALME blir löst. Det förutsätter att Socialdemokratiska Partiet vågar låta täckelset falla. I morse hörde jag Statsminister Göran Persson från Moskva tala om att ryssarna faktiskt hade besegrat Hitler, men sen kom myterna om slakten på de egna och erövringar och ockupationer. Och en författare dillar om eftergifter under kriget för att vi hade ett så svagt försvar. Jag säger att det var inga eftergifter. Vi deltog i det tyska fälttåget mot arvfienden, och vi planlade att atombomba honom tillbaka till stenåldern så fort kriget var slut. Forum för levande historia är en lögnfabrik. Det är märkligt att Eyvind Johnsons litterära skapelse, den egensinnige fastighetsmäklare JOHANNES KRILON fortfarande håller ställningarna. Han behövs nu mer än någonsin.

 

Fortsättning följer

LARS KRANTZ